Här kommer andra delen om förlossningen (HÄR kan ni läsa den första delen).

Eftersom babyn inte ville sjunka neråt uppmanades jag redan på onsdag kväll att hålla mig i rörelse. Och efter att jag fått min andra cytotec på torsdag morgon uppmanade läkaren mig att gå i trapporna för att (kanske) få babyn att sjunka.

När Adde föddes var all värk koncentrerad till ryggslutet, den sista timmen av den förlossningen var ryggvärken rent helvetisk, och enligt personalen berodde det på att han låg som han låg, i en variant av öppen bjudning. När värkarna började den här gången var de också koncentrerade till ryggen och genast började jag bli lite orolig: låg den här babyn på samma sätt? Jag påminde åter barnmorskorna om att ifall det visade sig att babyn låg så ville jag ha snitt. Under tiden satt jag på pilatesbollen och tittade på Helan och Halvan och skrattade åt dem i pauserna och fokuserade på andningen under värkarna.

En bok som jag vet att många slår bakut för genast de hör den nämnas är Barnaboken, men precis som många böcker i samma stil har den ett brett innehåll. Jag läser sällan den typen av böcker från pärm till pärm, utan bläddrar och plockar guldkorn här och där som jag sedan fogar ihop med guldkorn från andra böcker så att jag får en metod som passar mig. Barnaboken har ett kapitel om förlossning och profylaxandning som jag hade stor nytta av under förlossningen med Adde och även nu. Den här gången kombinerade jag dessutom tipsen i Barnaboken med dem i Föda utan rädsla. Det är mitt bästa tips när det gäller förberedelser inför en förlossning: öva andningen, till exempel med övningar från de här böckerna.

Under förlossningen med Adde hade jag nästan bara epidural som smärtstillande, den här gången ville jag pröva andra saker för att kunna skjuta upp epiduralen så länge som möjligt, och jag fick först TNS-maskinen som mildrade värken i ryggen och sedan lustgas. Men det gick väldigt snabbt framåt när värkarna väl var igång och vips var jag öppen 6 cm och då kunde jag inte tänka annat än EPIDURAL. Och det fick jag.

Förlossningen, den aktiva delen, när den räknas som att den verkligen är igång tog ungefär 6 timmar. För mig är det kort tid (jämfört med förlossningen med Adde som räknas ha tagit närmare 17 timmar), men själva processen kändes ändå lång eftersom den startade kl. 13 dagen innan, och efter allt spring i trappor och alla benböj var krafterna inte de bästa under slutspurten.

Först kändes det som att det gick framåt, det kändes annorlunda än under Addes förlossning och jag kände mig hoppfull. Jag kände allt det där som andra pratat om: tryck nedåt och en känsla av att försöka hålla något inne så länge som barnmorskan menade att det var för tidigt att krysta och så vidare, men sedan avtog det och paniken började stiga inombords för jag fick mer och mer en känsla av att barnmorskan inte riktigt berättade vad situationen var, men jag förstod ändå att babyn inte sjönk nedåt som den borde.

När den första epiduralen avtog bestämde de att jag skulle få en till dos med hopp om att babyn skulle sjunka under tiden. Precis som det var med Adde. Vid det här laget var jag helt öppen och jag kunde bara tänka "nu händer det igen, nu händer det igen". Jag sa gång på gång till barnmorskan att de måste fatta beslut om kejsarsnitt innan det blir för bråttom, så länge det fortfarande finns en chans för Wiktor att vara med under operationen. Jag hade hela tiden en känsla av att hon inte lyssnade, att läkaren inte lyssnade utan bara försökte lugna mig med ord som "vi måste försöka få babyn att sjunka" och "vi har ingen brådska ännu, babyn mår bra".

Jag hade varit tydlig med att om jag är helt öppen och babyn fortfarande inte sjunker så vill jag ha snitt och om babyn ligger som Adde låg så vill jag ha snitt. Jag påminde dem om det, men de ville inte snitta. Till sist tyckte de att jag måste försöka trycka ut babyn, och det nu, då hade jag inga krystvärkar och det kändes precis som under förlossningen med Adde. Jag hade panik minst sagt, för jag var helt säker på att scenariot höll på att upprepa sig och låg nästan bara och väntade på att någon skulle böja sig över mig igen och säga: ”Nu trycker vi på knappen, den här babyn föds nu med snitt.” Sedan skulle rummet fyllas och folk skulle åter rusa iväg med mig till operationssalen och Wiktor skulle bli kvar i förlossningssalen och vara tvungen att vänta på babyn där.

Det blev inte bättre när jag förstod att babyn låg i öppen bjudning "och kollar upp mot stjärnorna", som en av barnmorskorna sa. Fortarande försökte de lugna mig med att de inte behöver snitta, precis som de hade försökt lugna mig under förlossningen med Adde, när de först upptäckte bjudningsfelet.

Rummet fylldes med mer och mer människor, och sedan kom sugklockan fram. Läkaren lovade att hon inte tänkte dra ut babyn med den utan bara hålla i den för att förhindra att han hela tiden gled tillbaka. De försäkrade mig hela tiden om att babyn var på väg nedåt, men det hade de intalat mig under förlossningen med Adde också, så jag kunde inte tro dem. Nu började det bli bråttom också, för babyns hjärtljud gick neråt (men det sa de inte till mig förrän efteråt, och tur var väl det). Men efter 20 minuters krystkede kom han plötsligt ut, och det var helt overkligt, jag kunde inte ta in det alls. Och så var jag säker på att jag var helt sönder och kunde bara tänka på det, haha, men det visade sig att jag inte var det, bara ett litet klipp och ett par stygn. Orsaken till att det gick den här gången handlade till stor del om att lillebror vägde 800 gram mindre än Adde, annars hade det antagligen blivit snitt även den här gången.

Så förlossningen gick bra, till sist. Det jobbiga var min panik på slutet (som helt och hållet berodde på erfarenheten från min förra förlossning) och känslan av ingen lyssnade. Men när han väl var född och särskilt nu i efterhand förstår jag att personalen gjorde vad de ansåg var bäst och att de den här gången verkligen bedömde situationen korrekt, till skillnad från under förlossningen med Adde. Det är en lättnad.

Jag är glad över att ha upplevt båda förlossningssätten, och som en ”bonus” har jag ju upplevt igångsättning både med cytotec och med ballong nu också, och jag kan lugnt säga att det kan gå bra med båda sätten och även med hjälp av oxytocindropp trots att man har ett kejsarsnitt bakom sig. Jag kan inte säga att den här förossningen egentligen skilde sig så mycket från kejsarsnittet när det gällde det där allra sista när jag fick upp babyn i famnen (jag hade trott att det skulle vara stor skillnad), men det bästa nu, och den stora skillnaden, var att Wiktor var med den här gången och att vi var tillsammans hela tiden, jag slapp rullas iväg till ett uppvak och ligga där ensam i fyra timmar. 

Så det var det. Det som jag konstaterade den här gången och även förra gången är att oberoende hur jobbigt det kan vara vissa stunder, både under en graviditet och under en förlossning, så när det väl är över så är det över. Allt som betyder något då är resultatet: babyn. Det blev särskilt tydligt följande dag när Adde och min mamma kom och hälsade på (och hade med sig fina blommor och ballonger). Då var jag matt, trött och kände mig som en gammal tant fysiskt, men den övergripande känslan var ändå att det hela var värt det många gånger om!