Vardagsrumsdjungel och ultraljud
Pojkarna har precis kommit hem från dagis och det är legobygge som gäller, varvat med vindruvor till mellanmål. Jag har varit tvungen att lyfta in alla de mest känsliga växterna från vår inglasade veranda de här senaste veckorna med kallt väder. Mina kamelior, pelargoner, olivträdet, fikonträdet ...
Jag har haft dem intäckta i bubbelplast och sedan haft både frostvakt och värmeslinga där ute på verandan, men eftersom den inte är isolerad så blir det ändå för kallt när termometern kryper ner mot -15 och -20 grader ...
Jag längtar efter att få ställa dem där ute och se dem ta fart och växa igen, men kameliorna blommar i alla fall med ett par blommor. Det syns inte så bra på bilden men den ena har ett par röda blommor och den andra har ett par rosa som slår ut som bäst nu. Det är inte långt kvar innan solen börjar värma upp verandan så pass att där går att sitta där, härligt!
Det är full fart och spring i benen med Alex, han är en härlig blandning: ena stunden springer han runt och hoppar och andra stunden sitter han koncentrerad och bygger lego eller pussel långa stunder.
Och jag då? Jag läser forskningslitteratur allt vad jag hinner just nu för att hitta inspiration och struktur till mitt första kapitel i doktorsavhandlingen som jag håller på och skriver och som jag har deadline på om en månad. Och så har jag varit på ultraljud i dag. Jag har haft så fullt upp de här dagarna att jag inte hunnit oroa mig för knölen i halsen, som tur, men när jag lade mig där på britsen så blev jag lite illamående.
Tills läkaren kom in, och jag var så glad över att det var just en läkare för en annan gång när jag var på ett liknande ultraljud så var det en sjukskötare som gjorde undersökningen och då ville hon inte alls kommentera något om vad hon såg på skärmen, vilket ju var helt rätt av henne. Men nu när det var en läkare så kunde hon säga ge mig svar direkt.
Och det var precis som min pappa också hade trott, en lymfkörtel. Och hon blev irriterad på min andra läkare som gått och börjat tala om cancer. Hon sa: "Det var verkligen ett ogenomtänkt uttalande! Och cancer kan du sluta tänka på direkt. Det är mer regel än undantag att ha någon form av knölar i halsen." Sedan räknade hon upp alla olika saker som en knöl i halsen kan bero på, var de brukar sitta och sedan skickade hon hem mig och jag kunde andas ut.
Nu ska vi spela "Finns i sjön" här, så vi hörs senare! Ha en riktigt fin fortsättning på er fredag!