Spännande, galna tider
Jag har känt mig rätt disträ på sistone, och har inte direkt haft något emot att gå in i min egen bubbla här hemma, för allt som snurrar i huvudet just nu är redigeringen av mitt manus, och hur jag ska få ihop det sista, lösa de sista knutarna och få allt att hänga ihop in i minsta detalj så att framtida läsare känner att det är just så spännande som jag vill att det ska vara.
Jag kommer på mig själv med att sitta vid matbordet med pojkarna och Wiktor och plötsligt vet jag inte vad någon kring bordet säger, jag ser bara filmsnuttar som spelas upp i huvudet och karaktärer som talar, idéer som dyker upp. Det är något jag är van vid sedan dagisåldern, men det känns som att det gör mig mer disträ än någonsin just nu. Därav tystnaden här inne på bloggen också, all energi går till att redigera.
Så det är spännande tider för mig, men galna tider för världen. Jag har också undvikit att blogga kanske för att jag inte riktigt vet vad jag ska säga om det som pågår, jag vill inte ge mig in i den debatten riktigt för jag tycker att den panik och den rädsla medierna sprider är betydligt värre än sjukdomen (för de flesta, här räknar jag inte in riskgrupperna). Det känns som att mediernas rapportering borde varieras och att de har förlorat perspektivet lite, de eldar på med rubriker som ökar rädsla hos folk bara för att sälja sina tidningar. Jag blir så trött på sådant, och försöker själv nu att bara undvika "nyheterna". Läget är som det är, vi får bara vänta ut det och hålla oss till det som våra respektive regeringar bestämmer och ta vårt ansvar på varsitt håll så länge. Och så tänker jag extra på de familjer som har det svårt, äldre som är ensamma redan från tidigare och även deprimerade och andra som har det svårt på olika sätt och som nu riskerar att lämnas ensamma och isoleras ännu mer.
Jag hoppas bara att det kommer ut något gott ur det här också, att vi kan se det som en väckarklocka, som Johanna Frändén också skrev i en krönika förra veckan. Jag hoppas att vi verkligen ser att det är möjligt att göra förändringar, att det verkligen påverkar miljön positivt när utsläppen minskar och att det påverkar ganska snabbt. Jag hoppas också att vi inser att vi kan, bara vi gör det tillsammans och när alla tar sitt ansvar, såsom vi gör nu. Ofta har jag en känsla, t.ex. när det gäller klimatkrisen att många har förlorat hoppet om att det går att göra något längre, går att förändra eller påverka. Vad är vitsen? Jag hoppas att alla noterar det nu, lägger märke till att förändringar gör skillnad och att vi KAN. Både vi vanliga människor och politiker, vi kan när viljan finns.
Ha en fin start på veckan alla! <3