Bästa kompisar
Den mest iögonfallande förändringen sedan jag senast bloggade är hur mycket pojkarna vuxit och hur de har utvecklats. Adde är 3 år och 4 månader och i dag var jag med Alex på hans 1,5-årskontroll. Det är redan ett år sedan han lades in på sjukhus för ett virus som sedan hängde med hela förra året och irriterade hans luftvägar. I höstas utreddes han för astma, och som tur visade det sig att han inte hade det, och mot slutet av hösten verkar symptomen äntligen ha försvunnit.
Båda killarna är lika biltokiga, och båda är bra på att underhålla och sysselsätta sig själva. Alex har alltid något projekt på gång, om inte annat så tömmer han skåp ... Och när Adde inte leker med sina fordon så ritar han eller pusslar, eller bakar.
Före julen rev jag mig själv i håret konstant över alla bråk här hemma, pojkarna testade verkligen var de hade varandra, och det var konstant skrik och gråt kändes det som för mig åtminstone. Att jag dessutom höll på att köra slut på mig själv så pass att jag fick magsår gjorde inte direkt situationen lättare ... jag kände tydligt att pojkarna också reagerade på min stress. Men om det är något som jag har lärt mig under mina få år som förälder så är det att allt går i perioder, man måste bara försöka hålla ut tills nästa period inleds. Och sedan nyår är vi inne i en bättre fas igen.
Pojkarna är kompisar, de leker tillsammans, de har ju samma intresse i bilarna och fordonen och jag blir så rörd när de visar att de bryr sig om varandra: ger varandra kramar, ger ett mjukisdjur åt den ena eller andra, eller när Adde tolkar Alex och berättar för mig vad det är hans lillebror försöker få fram att han vill. Ibland slår de varandra i huvudet med en traktor, men ja, man kan inte få ha det hur lugnt som helst så klart.
Nu sover Alex och jag ska läsa artiklar om medicinhistoria och i kväll ska jag ut och äta med min vän Azra. Vad gör ni i dag?