9 månader

Den här helgen blir lugn i fråga om extra program, men jag ska läsa och fixa deadliner (vad annars?), och så har jag hämtat ut ett paket med rosor till trädgården. Jag kunde inte låta bli att beställa ... De får inte plats just nu, men om jag förstorar trädgården lite så, vad gör man inte för att få plats med fler Austinrosor?
 
I torsdags blev förresten Alex nio månader, det känns som en milstolpe när ens barn har varit lika länge utanför magen som inne i magen. Tiden har gått snabbt, men samtidigt känns tiden före Alex otroligt långt borta. Graviditeten var mentalt så pass jobbig att tiden då och nu känns som helt frånskilda varandra.
 
 
(Den 31 juli 2018, dagen före igångsättningen som hade skjutits upp och krånglats med flera varv vid det laget. Svettig och höggravid, leende men rätt uppgiven och ville bara få i gång förlossningen.)
 
Ibland har jag undrat om jag drabbades av någon form av graviditetsdepression. Jag trodde att man bara drabbas av förlossningsdepression efteråt om man drabbas av något, men när jag började söka info om ämnet så insåg jag att det är rätt vanligt med depression under graviditeten också, men tydligen talar man inte lika mycket om det. Allt som har med barn, graviditet och jobbiga känslor är ganska mycket tabu fortfarande, upplever jag. Önskar att vi ibland kunde komma ihåg att bara för att man blir mamma är man fortfarande också bara människa med allt vad det innebär, och dessutom till en början en ganska hormonstinn sådan.
 
 
I vilket fall som helst är den här härliga killen allt annat än jobbig, han är en glad och charmig liten kille som ger oss så mycket glädje varje dag. Det som är jobbigt är att han har varit sjuk så ofta, stackaren. Han rosslar och hostar konstant, även när han klassas som "frisk", så vi förbereder oss mer och mer på att han kommer att diagnostiseras som astmatiker. Han får fortfarande flixotide morgon och kväll, och vid behov ventoline. De senaste nätterna har han sovit bättre och även mått bättre, men det är knappt så att jag vågar skriva det för är rädd stt jinxa det.
 
Trots sjukorna är han en riktigt glad kille som precis som sin bror har lätt för att sysselsätta sig själv. Han och Adde sysselsätter sig alltmer tillsammans också. Adde är utan tvekan Alex favorit, och Adde är väldigt förtjust i sin bror också. När jag och Alex kommer till dagis rusar Adde fram och ropar "bebbe! hej bebbe!" och kramar honom. Först efter det får jag en kram, ha ha.
 
 
(En vecka gammal. Det värker lite i hjärtat när jag tänker på hur snabbt den här lilla killen har vuxit och växer, den där första månaden var härlig den här gången. Med Adde kunde jag inte tillåta mig att ta det lugnt och njuta av den tiden på samma sätt. Jag är glad att jag gjorde det den här gången.)
 
Snart tror jag också att det blir dags att flytta över Alex till samma rum som Adde, för Adde vill sova med Alex och ibland under nattningen sitter Alex i sin sängända och gråter och sträcker sig mot Addes rum om inte Adde är där med honom. Ni som har två barn, när började de sova i samma rum (om de alls gör det)? Adde började sova i eget rum när han blev sju månader, men vi har inte vågat flytta Alex till Addes rum ännu av rädsla att de t.ex. ska börja väcka varandra om morgnarna eller att Adde ska hitta på att ge Alex något som han inte borde leka med. Kanske är jag bara onödigt orolig?
 
0 kommentarer