I går kväll när Wiktor ropade till mig att Notre-Dame brinner så stannade jag upp och tänkte nästan skratta, min tanke var att vad yrar han om egentligen? Notre-Dame kan inte brinna den katedralen är oförstörbar! När jag sedan förstod att han inte skämtade så förvånades jag över hur starkt det påverkade mig, samtidigt som det är tydligt att det har påverkat många världen över väldigt mycket.

 

Först tänkte jag int blogga om det, men sedan märkte jag att hela det här vägrar lämna mina tankar.

 

Jag har tillbringat mycket tid och längre perioder i Frankrike och i Paris, men senast jag besökte staden var 2010, det är alldeles för länge sedan, och Paris och norra Frankrike är ställen som jag kan få nästan en panisk längtan till ibland. Jag känner mig hemma där, i den landsändan, med kulturen och i det franska. Notre Dame är en stark symbol för allt det och jag gissar att det var därför jag nästan hade svårt att somna i går kväll, liksom tanken på allt det historiska och oersättliga som gått förlorat (historikern inom mig). Mest låg jah också och tänkte på alla de gånger jag strövat omkring där, kvällar jag gått över Seine och stannat och tittat på katedralen och tänkt på hur vacker den är.

 

Nu ska jag försöka sluta tänka på det här, kanske titta på möjligheten att åka och hälsa på vänner i Frankrike just för att det var för länge sedan sist (sedan 2010 har jag bara varit i södra Frankrike) och framförallt ska jag sätta mig ner och jobba. Vi hörs senare!