Ingen har väl missat kampanjen #metoo vars syfte är att synliggöra hur vanligt det är bland kvinnor att utsättas för sexuella trakasserier, övergrepp, påhopp eller i värsta fall våldtäkt.

Jag har varit osäker på om jag ska skriva något om det, för mitt cyniska jag känner att det är rätt hopplöst att få till en ändring. Jag är rädd att det här bara är en nätfluga som är stor nu för stunden och sedan försvinner och hela budskapet glöms bort. Jag hoppas verkligen att det inte är så.

Själv har jag haft tur, för jag har inte blivit utsatt för något värre, men jag tycker inte heller att man ska behöva stå ut med att karlar tafsar på en på krogen och anser sig ha rätt att bete sig så mot en. Det ska inte tillhöra det normala för en krogkväll. Något som bara är så. Jag har läst flera av alla berättelser som ni och andra delar med sig av, hemska upplevelser som det är strongt att ni delar med er av – och viktigt!

Den enda gången jag var rädd var när jag som 20-åring just hade flyttat till Stockholm och fått extrajobb på en pizzeria, vilket jag var glad för. Jag var den enda kvinnan som jobbade där, men det var inget jag reflekterade över. Klädseln som man gick i på jobbet var jeans, en bylsig t-shirt som gick upp till halsen och så ett förkläde. Det var en utstyrsel som jag inte hade velat visa mig i bland folk jag kände.

En kväll var det min uppgift att tillsammans med en av kollegorna bli kvar och stänga. Kollegan var en man som var ungefär tre gånger så stor som jag, dubbelt äldre (minst) och som när jag var på väg att gå stoppade mig och krävde att jag skulle stanna kvar och ha sex med honom där och då. Känslan jag fick var: nu är det slut med mig. Men jag hade tur, jag slapp undan, till skillnad från många andra som råkar ut för liknande situationer. Jag minns inte ens hur längre, bara att när jag kom till tunnelbanan var jag alldeles skakis och började gråta av lättnad.

Följande dag ringde jag och sa upp mig. Reaktionen jag fick är kanske orsaken till att jag väljer att skriva ett bidrag till #metoo, för på pizzerian ansåg de inte att jag hade någon orsak att sluta, och de vägrade till en början också att betala någon lön för den tid jag hade jobbat dittills.

För jag hade ingen orsak att sluta jobba hos dem.

Det var väl inget farligt, lite förargligt, men sånt händer.

Tydligen.

Den här mannens "ursäkt" var att han tog för givet att jag var ensam och behövde "sällskap", han skulle ju bara hjälpa mig tyckte han. Jag borde vara tacksam ...

Jag har tänkt hit och dit de här senaste par dagarna på hur man skulle kunna få en ändring i attityderna mot sexuella trakasserier. Och jag vet inte. Till exempel den här saken med den anställda på Aftonbladet som anklagas för våldtäkt tycker jag visar rätt tydligt hur problematiken ser ut, när det så ofta handlar om en situation där ord står mot ord och bevis saknas. Det får det att så ofta kännas hopplöst. Hur ska vi få en ändring i de fallen?

Det sämsta vi kan göra är i alla fall att som kvinnor sopa det hela under mattan och vara tysta om det, för det gör det ju till något som anses normalt och "inte så farligt", för det är "så som män är bara". Och därför tycker jag att den här kampanjen med #metoo är bra, det blir verkligen tydligt att alla har varit med om något, har flera kompisar som har varit med om det och att vi alla känner till problemet. Och det måste ju börja någonstans, och vad är väl bättre än att vi kvinnor sätter ner foten och pekar på vidden av problemet, synliggör det, så att ingen kan förminska det när det sedan väl gäller.

Vad tror ni, vad är det som krävs för att få till en varaktig och verklig förändring och ett stopp på det här?