På vägen hem i bussen kände jag mig glad och tacksam, det låter sentimentalt, jag vet, men jag tänkte på hur bra livet är just nu och hur bra jag har det som både kan ha familj och ett eget liv vid sidan om. Det känns en aning galet att skriva det så, för jag tycker det borde vara en självklarhet, men ofta verkar det fortfarande vara mer männen som ser till att hålla kvar ett eget liv vid sidan om hemmet, träffa kompisar, resa bort och annat, medan vi kvinnor oftare verkar ha en tendens att offra mycket av det och i stället stanna hemma. Kanske ofta för att vi tycker att just vi är de bästa på att ta hand om våra barn? Eller för att kanske omgivningen inte alltid ser alltför tillåtande på mammor som låter mannen vara hemma ett par timmar med barnen och åker i väg och gör något annat? Eller för att det fortfarande är väldigt inrotat i oss att man är den bästa möjliga mamman bara om man ägnar hela sin tid åt sitt/sina barn? Jag vet inte vad det beror på, vad tror ni?

Hursomhelst är jag tacksam över att ha en man som tycker precis som jag: vi är båda Addes föräldrar lika mycket, vi vill båda umgås lika mycket med honom, vi kan ta hand om honom precis lika bra båda två (även om vi inte alltid gör exakt på samma sätt, men båda sätten fungerar lika bra) och vi samarbetar hemma för att båda ska kunna göra saker vid sidan om familjeliv och hushåll och ha ett eget liv samtidigt som vi så klart prioriterar egentid tillsammans och som familj (den tiden är viktigast att få in).