Tid tillsammans

Det kändes bra att vakna upp i egen säng i morse, koka kaffe och dricka det i lugn och ro, utan några planer för dagen. Det var dock lite tomt och ovant utan Adde, för jag har hunnit vänja mig vid att ha båda pojkarna med mig de här senaste tre veckorna.
 
Jag är glad över att vi fick så mycket tid i Österbotten, även om jag var tveksam innan över hur det skulle gå, men när allt kommer omkring gick det bättre än jag hade kunnat tro. Precis som det ju ofta gör. Men att vara inneboende hos släkt och familj i tre veckor är ändå inte lätt alla gånger, särskilt när man är där med små barn som är ganska så rutinstyrda. Det är varken lätt som en familj eller som par.
 
I går kväll märktes effekten av att vi varit borta så länge särskilt tydligt: Adde somnade först klockan 23 och Alex somnade 00:30. Vanliga kvällar somnar de båda mellan 20 och 21. Alex vaknade dessutom flera gånger i natt, så jag hade hoppats att han skulle sova lite längre på morgonen, men i stället vaknade båda pojkarna tidigare än vanligt, 6:30. Som tur sitter Adde alltid kvar i sin säng och leker med någon leksak eller kollar i böcker tills jag och Wiktor stiger upp, men jag vaknade ändå när jag hörde hans prat, och Alex var jag så klart tvungen att ta upp när han började gråta den tiden.
 
Så det där kaffet i lugn och ro behövdes lite extra i morse. Men det är kul ändå att i efterhand se hur man fungerar. För alla dagar, oberoende om man är hemma eller borta, går ju upp och ner. När man är borta och är väldigt tätt inpå inte bara sin egen nya familj, utan även sin gamla familj, och är borta från sina egna rutiner och vanor under en så pass lång tid så intensifieras ibland de där stunderna när man bara får lust att explodera över alltihop. Små grejer blir till stora irritationsmoment och man växlar mellan irriation och uppgivenhet ibland. Men de stunderna är ändå, när allt kommer omkring, en väldigt liten del av det, och det man minns och som blir kvar hos en är oftast det positivta, även om det jobbiga där och då kan kännas väldigt mycket.
 
Det som jag i dag minns som starkast av de här veckorna är tiden tillsammans, och jag, Alex och Adde var mer på tremanhand än jag tror vi hittills varit sedan Alex föddes. Särskilt veckan när Wiktor var kvar här i Esbo. Då åkte jag runt med pojkarna och hälsade på både släkt och kompisar. Framförallt är jag glad över all tid vi hann tillbringa hos mina morföräldrar den veckan och även efter det. Det blev också en hel del gos då jag bara satt med pojkarna eller låg intill dem utan att ha något annat jag måste göra i den stunden. Det var också kul att se sådana här stunder som på bilden: relationen som hela tiden byggs upp mellan Adde och Alex. Det är den bilden som finns i mitt huvud i dag.
 
Nu ska jag klä på mig (sitter fortfarande i pyjamas, härligt värre!) och börja ge mig ut på en vagnpromenad innan det är dags att hämta Adde från dagis. Ha en riktigt fin dag alla! <3
0 kommentarer