Det är bra, trots allt

I dag vaknade jag efter ännu en sömnlös natt och ville bara stanna kvar i sängen. Gårdagen hör inte till mina bästa dagar de heller och jag tänkte att jag kan ju inte blogga i dag heller, för om jag gör det så blir det bara ett jobbigt gnällinlägg. Ett inlägg om hur jobbigt det ofta kan vara att gå hemma mellan fyra väggar och känna sig isolerad i sin lilla bubbla, känslan av att bara existera för andra och aldrig för sig själv, känslan av att vara ensam i allt, trots att man med sin realistiska del av hjärnan vet att man inte är ensam om det men när man vaknar mitt i natten för femtioelfte gången med en snörvlig baby så känner man sig ibland riktigt hopplöst ensam där i mörkret.
 
Och jag tänkte att jag kan ju inte skriva om det. 
 
 
Men sedan tänkte jag att nej, dåliga dagar måste också få existera, för det gör de. Vare sig de tar sig in i molnet eller in på Instagram eller inte. De finns där för alla. Men själv har jag alltid kämpat med att låta sådana dagar synas utåt, för andra än de allra närmaste, för den där rädslan finns alltid där att om jag visar något annat än det glada så slutar folk tycka om mig. Tänk om jag bara låter som en jobbig gnällspik? Så hellre skämtar jag bort det jobbiga, avslutar det med en klämkäck emoji så att folk förstår att jag inte är ledsen på riktigt, inte tycker det är jobbigt på riktigt. Men i går var det jobbigt. Och jag kom på mig själv med att tänka att jag är karikatyren av en mamma ur någon film som går hemma i sina fulaste mjukiskläder eftersom inget annat är rent, med håret på ända för man är för trött för att göra något åt det och sedan till på köpet spyr en baby en kaskad av blåbärsspya över den sista rena fula hemmatröjan man har. Och så vill man bara gråta.
 
Så nu skriver jag om det. *ingen klämkäck emoji här*
 
 
Och som tur så fortsatte ändå den här dagen lite bättre. Så fort jag hade fått i mig kaffet så kände jag att det började vända. Tackar alla högre makter för kaffet! Jag var fortfarande trött, men jag fick åtminstone energi och jag hade en ren (ful) hemmatröja att ta på mig. Och Alex låg och skrattade på sin filt på golvet och var världens sötaste när han förde "diskussioner" med sin napp, och Adde som äntligen verkar frisk (det är Alex som fortfarande snörvlar om nätterna) ville krypa upp i min famn i soffan och sitta nära och gosa och titta på Mästerflygarna. Och då kände jag den där känslan återvända:
 
Det är bra ändå. Det kan kännas fruktansvärt jobbigt vissa stunder i livet. Men det är trots allt väldigt bra ändå.
0 kommentarer