Vi två i 10 år

Den här veckan har vi inte bara firat min födelsedag utan också det faktum att jag och Wiktor har varit tillsammans i 10 år. Vi träffades på min 22-årsdag, och jag flyttade i princip in en månad senare så vi slog mer eller mindre till direkt vi såg varandra :)
 
Det var min kompis Sandra som fick syn på Wiktor på krogen och sa till mig: "Lina, den där killen liknar Andreas Wilson." Och vi var överens om att jo, han liknade A. Wilson i filmen Ondskan. Wiktor råkade stå bredvid mig där jag satt så jag sträckte mig bara fram och pickade honom på axeln och frågade: "Hej, min kompis tycker du liknar Andreas Wilson. Vad heter du?" Och när det visade sig att han hetter Wiktor Wilson så kändes det ju för bra för att vara sant, och vi började tala och fortsatte hela kvällen. Här är en bild som min kompis Sandra knäppte den där kvällen när vi träffades:
 
 
Tre veckor senare såg det redan ut så här:
 
 
Och en månad senare var vårt smeknamn på oss som par redan Fjollbollarna. Hmm, undras varför?😂
 
 
Två månader senare hälsade jag på Wiktor i Österrike. Han åkte dit på praktik redan en och en halv månad efter att vi träffades och stannade där i tre månader:
 
 
Sedan har det flutit på, och tio år senare ser det väl rätt ofta ut så här, ha ha (bilden här nedan). Fokus har flyttat från oss två (och katterna) till oss fyra (plus katterna) och många dagar känns det som att vi bara kör på och försöker få vardagen att gå ihop, och för det mesta är det verkligen inte romantiskt. Många gånger är det i alla fall mysigt och roligt men ibland också väldigt svettigt:
 
 
Och det ser också fortfarande ut så här mellan varven:
 
 
Wiktor överraskade mig med en fotobok på min födelsedag där han hade samlat bilder från våra tio år, och jag blev så glad över den! Kunde inte heller förstå när han hunnit välja ut alla bilder, så mycket jobb som han har haft hela vintern! När jag tittade igenom bilderna insåg jag att vi har hunnit med en hel del under de här tio åren: många resor (bl.a. interrail genom Europa), prövat på distansförhållande, tillbringat en längre period utomlands tillsammans, drivit företag ihop, studerat och jobbat, kämpat med graduavhandlingar långa sena kvällar, flyttat många gånger, bott både väldigt trångt och med lite mer utrymme, förlovat oss, gift oss, köpt bostad och fått två superfina små pojkar.
 
Alla ni som varit tillsammans med någon en lite längre tid vet att det inte alltid är en dans på rosor, det går upp och ner, det är bergochdalbanor och karuseller av roliga och fina tider men också jobbiga och tuffa. Jag är glad att vi ändå alltid i grund och botten känns som ett team som vet var vi har varandra, som balanserar varandra: eller Wiktor balanserar upp mig och mitt humör, ha ha. Jag är den temperamentsfulla som vill skiljas så fort jag har en PMS-dag, medan Wiktor är den som tar allt med ro och vet att bara han väntar ut mig en stund, ger mig lite kaffe eller något att äta om det t.ex. är på morgonen som jag är upprörd så ordnar det sig efter en stund.
 
Jag är också glad att vi alltid prioriterar varandra, jag tror att det är viktigt i vilket förhållande som helst. Vi kanske inte har möjlighet att gå på dejt stup i kvarten längre, men på kvällarna prioriterar vi att alltid umgås ens en stund med varandra. Vi tittar oftast på en tv-serie ihop efter att pojkarna är nattade och vi har lagt undan våra respektive datorer. Om det så bara är 45 minuter så sitter vi där tillsammans och vi talar också med varandra om dagen. De kvällar vi båda är hemma, vilket vi oftast är, så tror jag det så gott som aldrig uteblir att vi sitter en stund och talar om dagen eller bara kollar på teve en stund. Vi uppmärksammar också alltid fortfarande att den andra kommer hem, möter den andra i hallen, och vi går alltid och lägger oss samtidigt. När vardagen är stressig och ibland bara känns som ett virrvarr runtomkring en så tror jag att sådana små saker gör väldigt mycket.
 
 
De senaste 2,5 åren har ju vårt liv ändrat en hel del. Det är inte längre bara vi två och katterna, det blir inte lika många och långa utemiddagar som vi uppskattade tidigare, inte heller lika många spontana resor, men som jag skrev i ett tidigare inlägg så tror jag ändå vi har de mest livliga åren just nu och några år framöver, och de mest positivt kaotiska. Jag är så glad och tacksam för vår familj och för våra pojkar som är så otroligt fina och ger oss så många skratt och så mycket glädje! Och jag är så glad att just vi två hittade varandra!
 
Och som Wiktor sa i söndags på mitt födelsedagsfirande när han nämnde vårt 10-årsjubileum för alla så är det här våra tio FÖRSTA år. Och jag ser fram emot nästa tio år, och de därpåföljande, och därpåföljande ...
0 kommentarer