Storebror och lillebror

I söndags var det en månad sedan Adde för första gången såg sin lillebror. Jag var ju nervös för hur han skulle hantera den nya situationen under en stor del av graviditeten, särskilt eftersom det är så svårt att förklara för ett så litet barn vad som kommer att hända. Man förstår det knappt själv, visst i teorin, men samtidigt hade jag precis som när jag väntade Adde svårt att verkligen förstå och föreställa mig att vi skulle få en till baby.
 
 
Jag hade förberett mig på alla sorts scenarier inför Addes första möte med lillebror, samtidigt som jag innerst inne hade en stark känsla av att det skulle gå bra, jag har hela tiden känt att Adde är en självklar storebror, hans personlighet är sådan.
 
Dagen efter förlossningen fick han komma och hälsa på. Min mamma, Addes mormor, bodde hos oss de dagar vi var på BB, så Adde var i goda händer. Wiktor hämtade dem båda den där dagen, och Adde fick först komma in själv med Wiktor till mig och Alex. Jag var nervös innan, samtidigt som jag var otroligt förväntansfull. Innan Adde kom in hade jag lagt ner Alex i hans säng för att genast kunna fokusera på Adde och så att han skulle känna att han kunde komma fram till mig som vanligt.
 
När han och Wiktor kom in var Adde först väldigt blyg, och man såg att han var osäker och undrade var han hade hamnat – vad är det här för ett rum? varför har mamma så konstiga kläder? Så de första par minuterna ville han bara vara i Wiktors famn, men när vi tog fram paketet med storebrorspresenten ändrades stämningen helt och allt blev som vanligt. Adde lyste upp, tog paketet och gav det åt mig. Vi öppnade det tillsammans, och när han såg vad det var blev han alldeles till sig och började genast leka. Så att ge en storebrorspresent på BB var verkligen en jättebra idé!
 
 
Han intresserade sig genast för vad det var som låg i babysängen, men det gick i etapper: först kollade han lite försiktigt, sedan stod han kvar och tittade längre stunder och "kommenterade" det han såg, och efter ett tag drog han fram en stol, ställde sig på den och tittade ordentligt. När Wiktor sedan skulle byta blöja på Alex ville Adde vara med och stå på en stol intill skötbordet. Det har förresten fortsatt här hemma, han vill gärna vara med när vi byter blöja på Alex, och det är kul att se.
 
När vi for hem från BB var det en stolt storebror som hjälpte sin pappa att bära ut lillebror till bilen. Han accepterade genast Alex och det var en stor lättnad. Det gick precis såsom jag hade hoppats att det skulle gå.
 
 
Hemma har det fortsatt lika bra, och jag är glad över att Adde inte visat någon svartsjuka. Men vi är, som jag skrivit tidigare, noga med att ge Adde tid och fokus ockå. De första dagarna hemma var vi särskilt noga med det. Alex sov ju mest, så då fokuserade vi extramycket på Adde, och jag tror att det var bra.
 
Han är en så fin storebror, varje morgon när han vaknar vill han komma och hälsa på Alex, när Alex är ledsen (och även annars) försöker han ge honom nappen och när han varit ute eller på dagis och kommer hem ger han ibland ett mjukisdjur åt Alex. Han vill också att Alex ska vara med under nattningen på kvällarna. Det är oftast Wiktor som nattar och när de läser godnattsaga vill Adde att Wiktor ska visa de bästa bilderna åt Alex också.
 
Allt går bra med andra ord, och jag är så glad, det är härligt att se de båda pojkarna i soffan bredvid varandra till exempel – Alex i babynestet och Adde bredvid honom. Mammahjärtat smälter till tusen och jag står och bara ser på dem, mina pojkar! Adde vill också allt oftare hålla lillebror (med assistans så klart), och han går ofta fram och klappar honom. Vi övar att klappa lagom, de här första veckorna har en vanlig fras här hemma varit: "Nej man får inte klappa så hårt, bara försiktigt!" Jag tror vi att börjar få in den rätta knycken nu, som tur, haha.
 

 
Kanske du också gillar de här inläggen:
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer