När man inte räcker till

I går kände jag mig otillräcklig. Båda pojkarna var hängiga, och när den ena grät så grät också den andra, och när Alex skulle ammas så ville Adde sitta i famnen. En stor del av dagen kändes det som att jag satt med Adde (och Bobbe) i famnen, med foten på sittern där Alex satt så att jag kunde gunga honom. På det här sättet hölls lugnet här hemma, åtminstone stundvis. Där emellan kom katterna också och krävde mat, så klart alltid när jag satt som mest fast i soffan med pojkarna 😅
 
 
Som tur blev ändå Adde piggare och piggare under dagen. Han hade ingen feber alls och inga andra symptom heller, han var bara väldigt hängig och trött till en början, men på eftermiddagen hade han redan energi till att göra en hinderbana av kuddar i vardagsrummet till exempel, så han fick åka till dagis i dag. Han vaknade pigg i morse.
 
Alex mår bättre i dag, som tur. Hans ena öga var totalt igenmurat av gegga i går och svullet och rinnigt, så jag förberedde mig på att åka till läkare med honom i dag. Men i dag finns bara lite gegga kvar i ögonfransarna och svullnaden har försvunnit. Han snörvlar fortfarande men tack och lov är läget betydligt bättre! Förhoppningsvis ger sjukorna med sig nu och tar paus ett tag ... 
0 kommentarer