Komma över osäkerheten

När Adde föddes var jag i början rädd för att gå någonstans med honom, särskilt på egen hand. Mest var jag rädd för att han skulle börja gråta – vad gör jag om det händer? – för jag ville verkligen inte amma offentligt, och om det inte fanns någonstans att värma ersättning – vad skulle jag då ta mig till? Osäkerheten berodde också på att jag inte hade koll på var det fanns skötrum till exempel. Och till stor del berodde rädslan för att han skulle börja gråta och skrika på att jag var rädd för att störa andra människor, jag var rädd för vad andra skulle tänka när jag svettig och desperat sitter där och försöker lugna min skrikande baby.
 
 
När jag väl fick koll på skötrum och på hur jag kunde värma ersättningen utan tillgång till mikrovågsugn, så blev jag lugn. Men jag är ändå mycket lugnare nu med Alex. Vi har redan haft med honom på restaurang, café och på ett par utflykter. Inte en enda gång har jag oroat mig och inte en enda gång har jag ens kommit på tanken att jag skulle behöva vara nervös. Skillnaden i hur säker jag är i mig själv är enorm. Om han har börjat gråta lite så har jag eller Wiktor bara ordnat med ersättning eller gått och vaggat honom tills han lugnat sig, och jag har inte brytt mig om människorna runt omkring oss. Det har känts som en stor personlig vinst för mig.
 
Men innan han föddes var jag orolig för hur jag skulle kunna åka hemifrån själv med båda killarna. Jag kommer inte att åka iväg på någon längre tur med dem ännu och inte ända in till stan och röra mig på så pass trafikerade gator med dem som det finns där. Men jag vill ändå kunna gå hemifrån annat än det vi går när jag hämtar Adde från dagis eller till och från matbutiken och biblioteket. Så i går bestämde jag mig för att prova och helt enkelt ta mig över den där osäkerheten nu så fort som möjligt, få det gjort. Så jag packade ner Alex i vagnen och så tog jag med mig båda pojkarna på bussen.
 
 
Det gick jättebra. Man märkte på Adde att det även var en stor grej för honom att få sitta på sätena som alla andra och inte i vagnen, väldigt spännande för honom. Han klarade det galant, han satt snällt på sätet, höll mig i handen när vi steg på och av bussen och han väntade snällt på andra människor när vi skulle gå av. Alex sov som tur hela bussresan.
 
Vi åkte till Iso Omena köpcentrum där vi gick i ett par butiker; jag hade ett par korta ärenden att fixa. Mer än så ville jag inte vara där på egen hand med dem den här första gången. Men jag var glad över att det funkade. Ibland gick Adde själv och ibland satt han på stå- och sittbrädan till vagnen. Hittills har det funkat jättebra med brädan. Den dagen vi åker iväg på en resa med pojkarna köper vi en begagnad resvagn till Adde, men så här i vardagen funkar det än så länge jättebra så här.
 
 
Först hade jag tänkt fira fredagen med att gå på café med pojkarna, men när Wiktor ringde och sa att han var på väg från jobbet bestämde vi att vi alla skulle gå och äta i stället. Vi gick till Momotoko, och jag och Wiktor åt varsin ramensoppa och Adde åt dumplings ...
 
 
... och plockade åt sig av min ramen. Det var ett härligt sätt att påbörja helgen, med riktig familjetid (se mer på min Instastory). Sedan for vi hem och satt alla fyra och tittade på Bolibompa, jag och Wiktor med varsin kille i famnen och med majsbågar åt Adde som fredagsmys. Det är under sådana stunder man känner sig rätt lycklig! <3
 
I dag ska vi fota här hemma, duktiga Sarah Karjalainen kommer hit och fotar pojkarna och oss som familj. Hon fotade också Addes 1-årsbilder och Addes dop, så jag vet att bilderna kommer att bli jättefina!
 
Ha en riktigt fin lördag, kram på er!
 
0 kommentarer