Det går inte alltid som planerat

I går kväll var jag på Ledarskapsakademins årliga alumnträff. Jag stressade hela dagen med att få in all respons till mina kurskamrater. Jag har jobbat med det de senaste dagarna, och därför har det varit tyst här på bloggen. I går fixade jag det sista medan Adde sov, då satt jag vid matbordet och skrev in alla mina kommentarer i dokumenten och sammanställde mina åsikter medan jag med foten gungade Alex som satt och jollrade i babysittern på golvet intill mig. Multitasking, multitasking!
 
 
Jag lyckades få in kommentarerna och allt var bra. Alex somnade när jag var klar och klockan visade att jag hade en timme på mig att fixa mig innan det var dags att packa in pojkarna i bilen och möta Wiktor vid tåget. Perfekt! Planen var att jag skulle stanna kvar vid tågstationen och ta tåget därifrån till Hartwall arenan och alumnträffen medan Wiktor körde hem med pojkarna. Men när jag steg ur duschen vaknade Alex, och han började gråta, och gråta ... 
 
Han som annars är lugn och glad och nöjd gick inte att lugna. Jag ammade honom, bytte blöja, vaggade honom och försökte få honom att rapa. Inget hjälpte. När han var i min famn lugnade han sig direkt, men när jag lade honom ifrån mig började han skrika igen. Inget litet skrik, utan med all lungkraft. Antagligen kände han av min stress och reagerade på den, det var hjärtskärande.
 
Jag kunde inte göra mig i ordning, utan i stället fick vi hämta Wiktor från tåget i det skick jag var när det var dags (håret på ända och halva ansiktet sminkat). Adde vaknade strax innan det var dags att åka och verkade förstå vad som gällde, för han samarbetade så bra som någonsin. När vi väl hade hämtat Wiktor tog han över här hemma och jag kunde göra mig klar. Sedan skjutsade de mig till träffen i stället. Det var det enda sättet att hinna dit i tid vid det laget.
 
 
En väldigt lättad typ på väg till alumnträffen. Jag hann flera gånger tänka att jag skulle bli tvungen att skippa hela grejen, och humöret var verkligen inte på topp (varför ska det här hända just nu??), men som tur ordnade det sig. Och det blev en kul kväll på träffen, med en intressant föreläsning av Alf Rehn om paradoxer i ledarskap och sedan skumpa och buffémiddag.
 
 
Klockan nio hade vi alla druckit kaffe och fått i oss efterrätt (mums!) och det var dags att åka hem. På tåget tillbaka var jag glad över att jag hade kommit mig i väg, att jag inte låtit stress och dåligt humör ta över och bli en ursäkt för att inte åka. Redan i bilen på vägen till träffen kände jag mig gladare, då hade Alex redan lugnat sig helt och somnat. Läget var bra, och att komma hemifrån utan att behöva tänka på något annat än att umgås med de andra alumnerna, lyssna på föreläsningen och intressanta tal samt skåla i skumpa var precis vad som behövdes.
 
I dag är vi alla tre hemma: jag, Adde och Alex, för de har åter personalbrist på dagis så de ringde i går och bad mig behålla Adde hemma i dag. Han får komma på sin lediga dag nästa vecka i stället. Nu har vi precis ätit lunch och Adde har somnat, så jag ska passa på att skriva lite. Vi hörs senare!
0 kommentarer