Deadline

Helgen kom och gick, och den här var riktigt bra, med lakritsmässan i lördags och sedan en sushilunch med min vän Maria i går. Vädret var fint också, och hösten har hållit i sig tills i dag morse. Nu började det precis snöa, så jag är glad att vi klädde på Adde vinterkläder i morse innan Wiktor skjutsade honom till dagis.
 
 
I dag då? Jag får snart lunchbesök av en kompis och i övrigt jobbar jag på mot onsdagens deadline när nästa text ska lämnas in för skrivkursen. Det är som vanligt 20 sidor som är målet så jag har planerat en hel del text under helgen och ska skriva ihop det i kväll och i morgon kväll. Så fort Wiktor kommer hem från jobbet tar han över här hemma och då går jag upp och sätter mig och skriver. Det är inte så lätt alla gånger för mig att slita mig, ibland känns det som att jag måste välja mellan familjetid och skrivande. Men som Wiktor sa i början av hösten så är det ju tillfälligt, det här är en kort period då jag fokuserar på skrivandet mer än vanligt och jag hoppas att det kommer att vara värt det längre fram.
 
Nu ska jag slänga in croissanter i ugnen, för snart får jag besök. Ha en finfin start på veckan alla!
2 kommentarer

Svart är lyckans färg

 
Hur börjar man sin lördag på bästa möjliga sätt? Bland en massa lakrits så klart! (Och med kaffe!) Jag älskar lakrits, jag är tokig i lakrits, jag får aldrig nog av det, och om jag någonsin är sugen på något så är det lakrits. Så ja, för mig är lyckans färg svart. Särskilt eftersom svart anses vara kaffets färg också. Om jag väljer mellan lakrits och kaffe så vinner dock kaffe, så om jag fick ta med mig en sak till en öde ö skulle jag välja kaffe. Men om jag fick ta två så skulle det nog vara kaffe och lakrits. Det överlever jag länge på, haha.
 
 
Så i dag började dagen med att jag mötte Azra inne i Helsingfors och så tog vi spårvagnen ut till Skatudden där vi gick på lakritsmässa. Senast vi var där var hösten 2016. Då var Adde bara drygt en månad och jag firade det med lakritsmässan när jag äntligen fick äta lakrits igen (i Finland finns ju lakrits på listan över saker man inte får äta som gravid ...). Då var mässan betydligt mindre än nu, jag skulle säga att mässan nästan var tre gånger så stor i år som år 2016. Då var den bara en lång gång, nu fanns det tre gångar.
 
 
Favoriterna för mig blev i år danska märket Møn Dragée och det svenska märket som syns på bilden högst upp: Haupt Lakrits. De hade så otroligt goda smaker, och särskilt Møn Dragée.
 
 
Efter mässan, och efter att vi ätit lakrits i två timmar, för alla försäljare hade massor av smakprover, kände vi att det var dags för något mer matigt. Vi gick därför in till centrum till La Torrefazione och drack kaffe (så klart!) och åt varsin otroligt god ciabatta. Där pustade vi ut lite efter mässan och pratade bort ytterligare en stund. Så är det när jag och Azra träffas, vi talar utan uppehåll och har alltid massor att tala om. Ett riktigt bra avslut på det hela, innan jag styrde stegen mot tåget igen och åkte hem.
 
Nu sitter jag och sorterar papper med sådant som jag skrivit under åren och försöker se vad jag kan använda i texten som jag ska skriva till onsdagens textinlämning. Jag försöker skriva så mycket som möjligt under helgen, så att det blir mindre stress med det på måndag och tisdag. Hur ser er lördag ut?
1 kommentar

Röriga (bra) dagar

Jag var glad över att ha Adde hemma en extra dag från dagis i går. Ibland blir det så tydligt att jag ser honom mer sällan nu när han är där om dagarna. Det är en konstig känsla att gå från att umgås hela dagarna, varje dag, till att knappt veta vad han gör mellan klockan 8 och 14 fyra dagar i veckan.
 
Jag tänkte på det extramycket på eftermiddagen när vi var ute i sandlådan här på gården på den gemensamma lekplatsen. En sak som är bra med barn i den här åldern (och jag gissar att det gäller andra åldrar också) är att man tvingas vara så närvarande. Vi satt där i sandlådan och Adde gav mig en spade och valde ut en lastbil åt mig och sedan valde han ut en spade och lastbil åt sig själv och sedan fick jag instruktioner om att sätta sand på lastbilsflaket och sedan vidare instruktioner om var jag skulle kippa ut sandlasset. Och om jag verkade lite frånvarande var det genast en liten kille som tyckte att jag borde fortsätta lasta sand. Han blir en bra arbetsledare en dag, haha :)
 
 
De senaste dagarna har varit allt annat än lugna, jag inser gång på gång att det inte alltid är det lättaste att vara en närvarande mamma till två barn, trots att jag är mammaledig, och gå en skrivarkurs och försöka ta mitt eget skrivande på allvar OCH hinna ha ett eget liv vid sidan om OCH se min man där emellan och då hinna prata om något annat än blöjinköp och barnens matrutiner. Därför var sandlådshänget särskilt bra igår.
 
De här senaste dagarna har jag känt att jag jagar från det ena till det andra för att hinna ikapp med mina egna planer efter dop och födelsedagsfirande och besök. Ena stunden sitter jag och skriver, andra stunden parkerar jag leksaksbilar med Adde, nästa ammar jag Alex, sedan byter jag ett par blöjor, sedan försöker jag igen samla tankarna och producera lite kuslig text (en spökhistoria), sedan ammar jag Alex på nytt samtidigt som jag med ena handen bygger Duplo med Adde  och sedan sitter jag och läser kurskamraternas texter. Och så matrutinerna där emellan, lunchen som ska fixas, mellanmålet som ska serveras (och vad sjutton ska vi äta till middag??) och så kommer Wiktor hem och det blir hej, hej och sedan går jag upp till ovanvåningen och sätter mig där och jobbar till 21:30 eller 22. Puh! Lite sömnbrist på det så känner man sig som att man har allt på koll, haha.
 
Men det positiva är i alla fall att även om man känner sig rörig i skallen ganska ofta så de stunder man kan tillåta sig att ta ett steg tillbaka och se på allt, se att pojkarna är nöjda och glada och världens finaste, så känner man att man gör det ganska bra ändå. Bollarna hålls i luften och man kan klappa sig lite på axeln. Jag hoppas att ni också gör det och kommer ihåg hur bra ni verkligen fixar allt när ni riktigt tänker på det! <3
 
 
Så det blir bra. Trots allt så känner jag det ganska starkt just nu. Det kommer alltid rörigare dagar och jag är en sådan som behöver dem, jag behöver känna av ett tempo och känna att jag har fullt upp, då trivs jag, men sedan behövs de där lugnare dagarna emellanåt och stunderna när man bara är för sig själv ens en liten stund och hinner dra efter andan lite. Och med lite sandlådehäng där emellan med världens finaste Adde så håller man sig på banan, och kommer ihåg vad som är viktigast.
 
I dag är Wiktor borta till sent i kväll så jag och Alex är som vanligt hemma på tuman hand först och sedan hämtar vi Adde. Jag har förberett fredagsmys deluxe åt oss i kväll med bland annat en massa frukt framför Bolibompa och så fort Adde är nattad ska jag sätta mig ner och skriva tills Wiktor kommer hem. Alex har den senaste tiden somnat ungefär samma tid som Adde, så jag håller tummarna för att det lyckas i kväll också ...
 
Ha en riktigt härlig fredag alla!
0 kommentarer