Vecka 37 och 38 – snart dags!

I morgon når jag fulla 37 veckor och vecka 38 börjar. Fram till i torsdags tänkte jag fortfarande att det är lång tid kvar, över en månad om jag skulle gå två veckor över tiden. Det är vad jag hela tiden har varit förberedd på och det var det barnmorskan som jag talade med i våras sa: att det inte finns någon orsak till att de inte skulle låta mig gå över två veckor även denna gång och först då sätta igång mig som vanligt. Detsamma har jag fått höra när jag besökt rådgivningen, men nu verkar det kanske som att planen ändras.
 
 
I fredags hade jag mitt läkarbesök på sjukhuset, och det var då jag trodde att de skulle bestämma om jag behöver ha kejsarsnitt eller om jag kan föda "som vanligt". Jag var inställd på att vi skulle gå in där på en snabb undersökning som skulle visa att det inte finns några hinder för vanlig förlossning, och sedan skulle jag få gå hem och vänta som förra gången tills jag nått fulla 42 veckor och då först bli igångsatt.
 
Nu blev det tydligt genast när jag och Wiktor satte oss ner och började tala med läkaren att besöket bara var en kontroll för att se så att allt är ok och att inga åtgärder behöver tas redan nu. Läkaren sa redan före undersökningen att om allt ser bra ut bokar de in ett nytt besök om två veckor och först då tas ett beslut om förlossningssätt. Hon lyssnade också på mina tankar och jag var väldigt rak när det gällde de tankar som snurrat i mitt huvud den senaste tiden, rädslor som plötsligt ploppat upp och som inte fanns där i våras: oro över att livmodern ska brista under en förlossning (pga det tidigare snittet) och särskilt vid en igångsättning samt oro över moderkakan och om den kan ha växt fast i det tidigare snittet.
 
Jag har också gått runt med en känsla av att det kommer att gå åt skogen hur det än går, helt orationellt jag vet, men läkaren förstod också de tankarna och menade att det är vanligt när man har en sådan erfarenhet som jag fick under förra förlossningen. Efter besöket gick jag därifrån betydligt lugnare och med en känsla av att trots allt inte vara ensam i det här.
 
 
 
Planen som läkaren lade fram och som jag förstod på henne att är rutin i mitt fall med graviditetsdiabetes och tidigare snitt är att jag troligen inte får gå fulla 40 veckor ens. Allt såg bra ut på undersökningen och mina sockervärden har varit bra, förutom morgonvärdena som åter igen har åkt upp och ner mer än vårdpersonalen skulle önska. Samtidigt vill de inte medicinera så länge babyn är normalstor, vilket den är (som tur). Men i stället blir det troligen igångsättning – om det går – och annars planerat snitt redan före beräknat datum. Vilket det blir får vi veta om två veckor.
 
Det blev en rejäl tankeomställning från att ha tänkt att jag kommer att gå över två veckor till att vi kanske har en baby redan en vecka före bf. Samtidigt var det en lättnad – en stor lättnad över att inte behöva gå över, och en del av mig känner förhoppning inför ett eventuellt snitt, och en annan del av mig sörjer att hur det än blir kommer jag inte heller den här gången att få vara med om att allt sätter igång spontant och så vidare. Men som min syster sa i går när jag talade med henne: "Huvudsaken är väl att babyn kommer ut, det spelar väl ingen roll på vilket sätt?" Och så är det, så till skillnad från tidigare i sommar känns det nu som att det blir bra oberoende hur det blir och det känns som en lättnad!
2 kommentarer
Linnéa

Åh, grattis i förskott till kommande tillökningen <3

Kourtney Yasmine Styles

Jag tror att det kommer lösa sig på bästa sätt - et brukar ju göra det ;) även om det inte blir som man tror eller hade väntat sig eller önskat kanske i första hand. ;)

Svar: Tack! <3
Evelina Wilson