Pepparkaksdrömmen

Jag tycker om att baka pepparkakor, det var en av höjdpunkterna i december när jag och mina syskon var små: att sätta på julmusik, ta fram degen och sedan baka loss. Det är mysigt att baka pepparkakor, det är det verkligen, de första tjugo minuterna. 
 
 
Jag lyfter på hatten åt er som har det där perfekta pepparkaksbaket där hemma, inte för att jag riktigt tror på att ni finns, trots att Instagram påstår annat. Där bombarderas man av bilder nu på fina pepparkaksbak och jag tänker genast att det är något lurt med dem, för hur kan man baka pepparkakor utan att det blir något mjöl någonstans på fel ställen (i håret och på kläderna när det gäller barnen), och inte heller små degsmulor överallt? Nej, jag tror inte på det. Om ni verkligen finns ni som har sådana bak som det ser ut på bilderna, så lyfter jag som sagt bara på hatten. Så ser inte pepparkaksbaken ut hos oss, har aldrig gjort (annat än i mina drömmar), men de är mysiga ändå. I början i alla fall.
 
 
När man trallar med i julmusiken och man är full av energi och degen är ny och kall och går lätt att arbeta med. Adde var glad och satt med och bakade, eller han tryckte ut en pepparkaka och så åt han upp den med en gång. Jag tror vi hann få två av hans pepparkakor på en plåt.
 
 
Pepparkaksdeg är ju så jäkla gott. Man bara äter och äter av den (fast inte Wiktor, han har bäst disciplin på den fronten i den här familjen :P), och ju mer man äter desto färre pepparkakor slipper man ju när allt kommer omkring att göra. För degen räcker alltid till ganska många kakor, väldigt många, alltför många.
 
 
 
För till sist står man ändå där, ensam kvar, mamman i huset, illamående av all deg som man tryckt i sig och man undrar varför i sjutton man skulle äta så mycket, men man tar lite till för på så sätt försvinner ju ändå lite mer deg.
 
Och det slog mig i samma stund, att ja så här var det ju när jag var liten också. Vi barn bakade en stund, tills vi tyckte det blev tråkigt och vi inte ooorkade längre. Då stod mamma kvar och bakade och bakade och försökte få slut på degen. Det gjorde jag också, bakade och bakade den jäkla degen som aldrig verkade ta slut  och som dessutom var varm och fastnade, eller också för mjölig och bara smulade sönder. Min mamma satsade i tiderna på pepparkakshjärtan, jag i min tur fyllde plåtarna med pepparkaksgranar, för granen funkade bäst och gick snabbast att laga av våra formar. 
 
Men jo, det är mysigt i början och pepparkaksdegen är god, i början, så nästa år står jag nog här igen. För åtminstone är det något som vi, till en början, gör tillsammans som familj, barnen blir glada, till en början, och så slipper man miljöförstörande och cancerframkallande palmolja i kakorna. Så då det är värt det trots allt!
0 kommentarer