Lugnet

Jag känner mig definitivt lugnare just nu än på väldigt länge, mentalt har de här senaste två veckorna varit lite av en semester, och jag är glad att vi fortfarande har två veckor hemma tillsammans hela familjen.
 
För vissa kanske det låter helkonstigt att det kan kännas så de första veckorna med en baby (det har ju förvånat mig själv också), men det har verkligen varit det. För första gången på länge kan jag ligga på soffan och läsa eller kolla en tv-serie – mitt på dagen till och med – med en sovande baby i famnen och vara lugn med det. Jag behöver inte stressa med något annat.
 
Jag, precis som många andra, värderar mig själv efter mina prestationer. Jag har alltid krävt mycket av mig själv – ända sedan riktigt liten – och har alltid ansett att jag endast duger när jag presterar. Därför känns det så skönt nu att för en gångs skull uppleva att det är okej (att jag ser det som okej) att för ett tag bara vara. Jag behöver inte effektivera min tid till max, jag behöver inte kräva av mig själv att stiga upp tidigt för att hinna med en lång att göra-lista och så vidare.
 
 
Wiktor och jag skrattade lite åt det overkliga i hur lugn jag var redan på BB, och Wiktor utbrast efter de första två dagarna där att han knappt kunde tro vad han såg: "Du ligger där på sängen, helt lugn, utan att stressa över allt du borde!" Och han tyckte det var bra, och jag konstaterade att jag hade sett fram emot att få vara på BB för det är ett av de få ställen där jag känner att jag bara kan vara, för det finns verkligen inget annat att göra. Man bara är där, man har värk så man vill bara ligga ner och alla runtomkring en bara passar upp med mat och annat. Himmelriket! Kalla mig galen, men så kändes det, haha. (Men efter fyra dagar kändes det ändå väldigt bra att få komma hem, allt med måtta, hehe.)
 
Prestationsstressen kommer att återkomma snart, det vet jag, och jag har planer för vad jag ska hinna med i höst, men just nu känner jag mig väldigt lugn med dem. De kommer att ordna sig, jag kommer att klara av dem. Och jag tar dem sedan, om två veckor när Wiktor börjar jobba igen och Adde börjar dagis.
 
Addes dagisinskolning gick förresten bra i går, och även i dag, vilket är härligt (och gör mig ännu lugnare). I går när han skulle i väg vinkade han först åt mig och sa hejdå, sedan, innan han gick ut med Wiktor, vände han om på tröskeln och kom tillbaka till mig. Han pussade mig på kinden och log, och sedan gick han tillbaka till Wiktor och så åkte de i väg. Och jag kände bara världens största mammalycka. Finaste killen!
 
Nu väntar jag och Alexander på att Wiktor och Adde ska komma hem från butiken, och sedan blir det dags för mat. En tofuwok, mums!
0 kommentarer