Jag har två barn!

I dag började dagen med att Wiktor och Adde for till dagis ett par timmar, medan jag och Alex blev kvar hemma. Några av våra vänner kommer hit i kväll, och det blir kul!
 
Tills dess är det mest samma lunk här som vi kört hittills de senaste tre veckorna: amma, göra annat medan Alex sover, amma, Adde leker med duplo och bilar, Addes lunch och mellanmål, Addes middagstupplur, Wiktor jobbar på eget, jag jobbar på eget, och så amma lite mer och lite mer. Ungefär så, fast kanske inte helt i den ordningen. Jag ska dessutom fixa en del i trädgården, som sagt försöker jag ordna om bland blommorna som växt alldeles för mycket i sommar (ett klart lyxproblem).
 
 
Bilderna är från förra helgen när vi var till Högholmen hela familjen. När Wiktor delade bilderna med mig kom jag att tänka på en sak som jag funderade mycket på innan Alex föddes: det här med om det är möjligt att älska två barn och hur ska jag klara av två barn här hemma. Jag tänkte mycket på om jag skulle kunna älska barn nummer två lika mycket som Adde, eller om jag skulle börja favorisera barn nummer två så att Adde fick mindre kärlek, eller vad man ska kalla det. Och sedan förstod jag inte hur i alla sin dar jag skulle klara av att ge någon uppmärksamhet åt Adde längre när babyn var född.
 
Svaret på det första visste jag ju egentligen redan innan, min rationella sida av hjärnan visste det, men ändå kändes det inte självklart innan Alex verkligen var här, men nu kan jag säga: Ja, man älskar båda lika mycket! Det blir lite som att den där känslan sträcks ut och blir större, inte delar sig på två, utan bara blir så stor att den räcker till två barn. Det låter helknäppt jag vet, men kanske ni förstår ungefär? Det känns också väldigt naturligt att vi är tvåbarnsföräldrar, att jag har två barn. Som jag skrivit tidigare så har vi inte känt av någon större förändring – ännu – mellan att ha två barn och ett barn. Det var en större förändring att gå från inga barn till ett barn.
 
 
Sedan tror jag inte att det här är den svåraste tiden med två barn, jag gissar att utmaningarna kommer längre fram – när de båda börjar ha lika starka viljor till exempel. Men om jag tänker på hur jag oroade mig för den här första tiden också så har jag inte känt av den där otillräckligheten som jag var rädd för – ännu (jag vet att den kommer när också Alex börjar kräva mer).
 
Jag har heller inte känt att jag inte kunnat ge Adde den uppmärksamhet han behöver, men samtidigt så tror jag också att det handlar om vilka krav man sätter på sig i den här frågan. Jag kräver till exempel inte av mig själv att jag ska sitta på golvet med Adde och leka hela dagarna, då skulle jag garanterat ha dåligt samvete nu.
Däremot är både jag och Wiktor noga med att låta Adde vara med och hjälpa till med det han vill och med att överösa honom med pussar och kramar, att sitta nära honom i soffan (också när Alex är i famnen), att låta honom sitta bredvid Alex i min famn om han vill och så vidare. Och även om jag inte är med och leker konkret lika mycket så är jag noga med att visa att jag ser honom och ser det han gör.
 
Så den här biten känns väldigt bra just nu, den största delen av tiden åtminstone (så klart finns det stunder när Adde gör billjud när han leker som är så höga att de borde höras till grannarna och Alex ligger och gråter i babynestet och man själv försöker hinna äta något mellan amningsturerna, men de är ändå bara en liten del av det hela). Jag hoppas hoppas att den här känslan fortsätter nästa vecka också när Wiktor börjar jobba igen.
andra barnet att ha barn barn nummer två familj mammaledig mammaliv två barn
0 kommentarer