Enklare än jag kunde tro

Helgen kom och gick och här kommer några bilder som får summera de två dagarna. Det var jättekul att ha min syster här på besök, och det blev en lugn hemmahelg, vilket kändes bra. I dag har jag och lillebror varit hemma på tumis under förmiddagen medan Wiktor och Adde varit och handlat och tagit en sväng till Iso Omena köpcentrums lekhörna (som är ganska stor).
 
 
Mellanmål på verandan (banan och grynost).
 
Något som jag tänkt mycket på den här första veckan hemma (i går kväll var det en vecka sedan vi kom hem från BB) är hur vardagen de här första dagarna har varit i jämförelse med vad jag förväntade mig att de skulle vara när jag var gravid. De har varit betydligt enklare på så många plan. Och jag trivs definitivt bättre med att ha babyn utanför magen än inuti magen, det var som att så fort han var ute återfick jag en del av min gamla energi och blev mycket lugnare. Jag saknar verkligen inte den här gångna graviditeten.
 
 
Min syster hade med sig ett par presenter, bland annat den här jättefina skallran som min mamma gjort oh diinglisen som syns i bakgrunden, ett mjukisdjur som också är en speldosa ...
 
Den där första tiden med Adde upplevde jag aldrig någon babybubbla, även om jag inte kan påstå att den första tiden med Adde var jättejobbig, ibland var den det så klart, men för det mesta flöt den ändå på bättre än både jag och Wiktor hade kunnat förvänta oss efter alla skräckhistorier vi hört från omgivningen. Trots det kände jag aldrig att vi var i en babybubbla, men nu känner jag att vi kanske har haft någon typ av bubbla, och det har överraskat mig eftersom jag hela tiden har förväntat mig att det måste vara betydligt jobbigare med en baby och en pojke på nästan två år, än med bara en baby. Det har inte stämt hittills, och jag hade ändå förväntat mig att den här allra första tiden med hormoner och amning därtill skulle vara den värsta.
 
 
... och den här dockan som var en gemensam storebrorspresent till Adde från henne och vår mamma. Adde tar särskilt det här med dockans matning på stort allvar.
 
Mycket av det beror så klart på att vi är hemma hela familjen och att jag och Wiktor har kunnat hjälpas åt och ge båda pojkarna uppmärksamhet, och särskilt för Addes skull har vi försökt hålla vardagen här hemma så normal som möjligt, så det kan hända att jag ändrar mig längre fram i höst när jag är själv hemma igen, men just nu känns det förvånansvärt ... lugnt. Jag förväntade mig betydligt mera kaos, mera panik, och varken kaoset (förutom att pedanten i mig ibland tyckt att vi haft stökigare hemma än jag skulle önska, hehe) eller paniken har infunnit sig.
 
 
I lördags hämtade vi pizza på kvällen och åt framför ett maraton av Gift vid första ögonkastet Norge.
 
Det är en väldigt bra känsla, och förutom att jag tror att den beror på att jag känner mig lugnare eftersom jag vet hur snabbt den här första tiden går och att jag därför vill ta vara på den (som jag skrev tidigare), så tror jag att det beror på att både jag och Wiktor är så mycket tryggare i våra roller som föräldrar. Förändringen från ett barn till två barn har inte känts lika stor de här första dagarna som förändringen från noll barn till ett barn kändes i början. Då var allt nytt, jag kunde få smått panik när Adde började gråta i vissa situationer, vi trevade oss fram i hur man skulle göra än det ena, än det andra och vi var oförberedda innan på ett annat sätt än vi är nu, just eftersom vi inte hade någon tidigare erfarenhet av vad som väntade. Nu är allt bara vardag. Och det har dessutom inte gått så lång tid sedan Adde var en liten baby, så vanan sitter kvar, vi har inte hunnit glömma bort allt här emellan.
 
Jag känner också tydligt att jag har en mammaroll redan, den är inte något som jag måste hitta och försöka känna mig bekväm i, vilket jag behövde göra när Adde föddes. Det tog dessutom väldigt lång tid för mig att hitta den där mammarollen och börja se mig själv som en mamma, det är bara de senaste månaderna som jag har känt att jag något så när naturligt har kunnat kalla mig själv "mamma" när jag talar med Adde. Nu har jag redan gått över den tröskeln, så även där känns allt redan väldigt självklart. Så åtminstone än så länge känner jag mig väldigt lättad, lättad över att de skräckscenarier jag i mina mörkaste stunder under graviditeten målade upp för mig själv inte verkar ha något med verkligheten att göra nu när vi väl är här i verkligheten med två barn.
0 kommentarer