Dagisinskolning

I dag börjar Addes dagisinskolning, så Wiktor och han ska dit en stund lite senare i dag. Det blir förstås bara en kort stund i dag, och det är fortfarande två veckor kvar till den egentliga dagisstarten, men det slog mig ändå i dag att tumistiden här hemma med Adde definitivt är slut för mig nu. Den tog ju slut redan när lillebror föddes, men det hela gick upp för mig på ett mer konkret sätt i dag. Så den här dagen får illustreras av ett par tillbakablickar ...
 
 
... som första månaden efter BB i vår minimala tvåa inne i Helsingfors, där jag strax före förlossningen satt höggravid och grät över att vattnet som rann ur kranen var brunt och över att det svämmade över i badrummet när vi diskade i köket och vattnet rann ut i hallen och jag satt och undrade hur sjutton vi skulle lyckas ha en baby i en sådan skitlägenhet? Det gick bra – konstigt nog. Men jag var glad när vi flyttade 2,5 månad senare.
 
 
Och sedan det första året i vår nya (egna och första köpta) lägenhet, inklusive Addes första sommar. Det gick så klart upp och ner som det alltid gör i livet, men jag kommer ihåg det året, förra året, som ett väldigt bra år. Det är inte klokt hur mycket som händer i utvecklingen på så kort tid, när jag ser på bilderna och sedan på Adde i dag känns det som att de här bilderna borde vara tagna för evigheter sedan. Min lilla pojke börjar bli stor (*en storbölande emoji här*).
 
Och så den bästa bilden till sist ... haha :)
 
 
Har helt klart en stor klump i halsen i dag, särskilt när jag tittar på gamla bilder, och två motstridiga röster i huvudet där den ena fortfarande undrar om det är rätt beslut att sätta honom på dagis nu – eller borde vi vänta? – och den andra säger: Ja, det kommer att bli bra, han kommer att trivas och det blir bra omväxling för honom att vara där på deltid när lillebror ändå kräver sitt här hemma.
 
Men jag antar att det är naturligt, när man blir förälder skriver man väl egentligen på ett kontrakt där man som en del av paketet accepterar minst 18 år av motstridiga känslor gällande om man gör rätt eller fel som förälder 😅 Det hör till helt enkelt, och det skulle antagligen vara konstigare om man inte alls hade de där känslorna.
0 kommentarer