Full rulle

Den här veckan har vi besök varje dag, lillkillarnas farfar har varit här ett par dagar och åker hem i dag, och i morgon kommer en av mina systrar hit och stannar hela helgen. Det är kul med besök!
 
 
Det har blivit en del rundturer i bil både i dag och i går efter dagis, och jag har provat på att sitta mellan Adde och Alex i baksätet när vi varit fullsatt bil. Eftersom Adde trivs i bilen och alltid underhållit sig med böcker och med att kolla på utsikten, har jag inte suttit i baksätet sedan han var riktigt liten.
 
Han blev snabbt van med långa bilturer, både utomlands och inom Finland. Alex kommer att bli lika van med det, vi får bara hoppas att bröderna kommer att komma överens i baksätet, heh 😅
 
 
Jag har alltid alltid en bok med mig, får lite panik vid tanken på att vara utan något att läsa. Den här läser jag just nu.
 
 
Den här lillkillen blir redan fyra veckor i dag, hjälp!
 
Nu är vi på väg till tåget, Addes och Alex farfar åker hem i dag, och sedan blir det en lugn kväll där hemma. Hoppas ni alla haft en bra dag hittills? ❤
0 kommentarer

Egentid

Den här dagen har flugit i väg, sitter som bäst på tåget hem från stan där jag handlat nödvändigheter som tallrikar och påslakan (oerhört spännande!😅). Vi har talat rätt länge om att mängden tallrikar som räckte när vi var två definitivt inte räcker nu längre (vi har alltid använt samma porslinstallrikar åt Adde som vi själva använder), ändå har vi dragit ut på att handla fler i över ett år, men nu blev det av! Roligt när man också lyckas lösa de i-landsproblem som man har 😁
 
 
Sedan träffade jag Azra och åt sushi med henne på Fuku och sedan tog vi en kaffe på Espresso House efter det, perfekt att få tala bort några timmar så där och att få omväxling till hemmalivet.
 
Nu ska jag hem och äta mera, umgås med mina killar och kolla en och annan tv-serie så fort Adde somnat. Vad har ni på gång i kväll?
1 kommentar

Jag har två barn!

I dag började dagen med att Wiktor och Adde for till dagis ett par timmar, medan jag och Alex blev kvar hemma. Några av våra vänner kommer hit i kväll, och det blir kul!
 
Tills dess är det mest samma lunk här som vi kört hittills de senaste tre veckorna: amma, göra annat medan Alex sover, amma, Adde leker med duplo och bilar, Addes lunch och mellanmål, Addes middagstupplur, Wiktor jobbar på eget, jag jobbar på eget, och så amma lite mer och lite mer. Ungefär så, fast kanske inte helt i den ordningen. Jag ska dessutom fixa en del i trädgården, som sagt försöker jag ordna om bland blommorna som växt alldeles för mycket i sommar (ett klart lyxproblem).
 
 
Bilderna är från förra helgen när vi var till Högholmen hela familjen. När Wiktor delade bilderna med mig kom jag att tänka på en sak som jag funderade mycket på innan Alex föddes: det här med om det är möjligt att älska två barn och hur ska jag klara av två barn här hemma. Jag tänkte mycket på om jag skulle kunna älska barn nummer två lika mycket som Adde, eller om jag skulle börja favorisera barn nummer två så att Adde fick mindre kärlek, eller vad man ska kalla det. Och sedan förstod jag inte hur i alla sin dar jag skulle klara av att ge någon uppmärksamhet åt Adde längre när babyn var född.
 
Svaret på det första visste jag ju egentligen redan innan, min rationella sida av hjärnan visste det, men ändå kändes det inte självklart innan Alex verkligen var här, men nu kan jag säga: Ja, man älskar båda lika mycket! Det blir lite som att den där känslan sträcks ut och blir större, inte delar sig på två, utan bara blir så stor att den räcker till två barn. Det låter helknäppt jag vet, men kanske ni förstår ungefär? Det känns också väldigt naturligt att vi är tvåbarnsföräldrar, att jag har två barn. Som jag skrivit tidigare så har vi inte känt av någon större förändring – ännu – mellan att ha två barn och ett barn. Det var en större förändring att gå från inga barn till ett barn.
 
 
Sedan tror jag inte att det här är den svåraste tiden med två barn, jag gissar att utmaningarna kommer längre fram – när de båda börjar ha lika starka viljor till exempel. Men om jag tänker på hur jag oroade mig för den här första tiden också så har jag inte känt av den där otillräckligheten som jag var rädd för – ännu (jag vet att den kommer när också Alex börjar kräva mer).
 
Jag har heller inte känt att jag inte kunnat ge Adde den uppmärksamhet han behöver, men samtidigt så tror jag också att det handlar om vilka krav man sätter på sig i den här frågan. Jag kräver till exempel inte av mig själv att jag ska sitta på golvet med Adde och leka hela dagarna, då skulle jag garanterat ha dåligt samvete nu.
Däremot är både jag och Wiktor noga med att låta Adde vara med och hjälpa till med det han vill och med att överösa honom med pussar och kramar, att sitta nära honom i soffan (också när Alex är i famnen), att låta honom sitta bredvid Alex i min famn om han vill och så vidare. Och även om jag inte är med och leker konkret lika mycket så är jag noga med att visa att jag ser honom och ser det han gör.
 
Så den här biten känns väldigt bra just nu, den största delen av tiden åtminstone (så klart finns det stunder när Adde gör billjud när han leker som är så höga att de borde höras till grannarna och Alex ligger och gråter i babynestet och man själv försöker hinna äta något mellan amningsturerna, men de är ändå bara en liten del av det hela). Jag hoppas hoppas att den här känslan fortsätter nästa vecka också när Wiktor börjar jobba igen.
andra barnet att ha barn barn nummer två familj mammaledig mammaliv två barn
0 kommentarer