Sju veckor

I dag blir Alex redan sju veckor, men det känns som om han alltid har varit en del av vår familj. Samtidigt är det skrämmande att gång på gång märka hur snabbt tiden går. Ett annat exempel på det är att Adde fyller två år nästa helg!  
 
 
Alex påminner fortfarande väldigt mycket om hur Adde var som baby: lugn och nöjd för det mesta. De senaste par veckorna har han börjat jollra och var mera med, han söker kontakt, ler och är glad, vilket är en stor skillnad mot de allra första veckorna. Jag minns hur tydligt jag upplevde den här skillnaden när Adde var baby, och jag minns den där dagen före han blev en månad. Då började han ha jollrande ljud i stället för de där första ljuden (vet inte vad man ska kalla dem) och le riktigt på riktigt.
 
Det är verkligen en skillnad mellan första och andra barnet: med första är varje liten grej så stor och häftig, och jag textade Wiktor för minsta lilla som hände i Addes utveckling, medan nu när man vet vad som kommer (på ett ungefär) så känns det mer som en del av processen. Trots det är det så klart kul att få se utvecklingen, och på ett sätt känns det som att jag är mer medveten om den nu just för att jag sett den en gång tidigare. Och oberoende hur dålig dag jag än kan ha så börjar jag skratta när Alex tittar på mig och ler så stort han kan – det är härligt att se sina barn glada!
 
 
Han växer bra och utseendet förändras varje vecka, ibland nästan från dag till dag. Skillnaden mellan nu och för några veckor sedan känns jättestor, både i storlek generellt och i ansiktet. Precis som med Adde fotar jag varje dag just av den orsaken, man glömmer så fort sedan hur de såg ut eller hur det verkligen var. Det blir kul att se senare hur lik Adde han blir, och vem av mig och Wiktor han börjar likna mest.
 
Nu väntar vi på att Wiktor ska komma hem från jobbet, då ska vi äta och sedan ska jag gå en promenad men min vän och granne Maria! Ha en fin kväll alla!
 
bebis familj mammaliv
0 kommentarer

När man inte räcker till

I går kände jag mig otillräcklig. Båda pojkarna var hängiga, och när den ena grät så grät också den andra, och när Alex skulle ammas så ville Adde sitta i famnen. En stor del av dagen kändes det som att jag satt med Adde (och Bobbe) i famnen, med foten på sittern där Alex satt så att jag kunde gunga honom. På det här sättet hölls lugnet här hemma, åtminstone stundvis. Där emellan kom katterna också och krävde mat, så klart alltid när jag satt som mest fast i soffan med pojkarna 😅
 
 
Som tur blev ändå Adde piggare och piggare under dagen. Han hade ingen feber alls och inga andra symptom heller, han var bara väldigt hängig och trött till en början, men på eftermiddagen hade han redan energi till att göra en hinderbana av kuddar i vardagsrummet till exempel, så han fick åka till dagis i dag. Han vaknade pigg i morse.
 
Alex mår bättre i dag, som tur. Hans ena öga var totalt igenmurat av gegga i går och svullet och rinnigt, så jag förberedde mig på att åka till läkare med honom i dag. Men i dag finns bara lite gegga kvar i ögonfransarna och svullnaden har försvunnit. Han snörvlar fortfarande men tack och lov är läget betydligt bättre! Förhoppningsvis ger sjukorna med sig nu och tar paus ett tag ... 
0 kommentarer

Sjuk igen

I går hämtade jag Adde med Alex i vagnen som vanligt. Jag är så glad att sittbrädan funkar så bra som vi hade hoppats. Det var särskilt vägen hem från dagis som jag var orolig för, för vad gör jag om han inte vill sitta på brädan? Men varje dag har han antingen velat promenera en bit eller satt sig glatt på brädan. Ibland har han promenerat hela vägen hem (1,5 kilometer), men i går satt han på brädan hela tiden och pekade på alla lastbilar och grävmaskiner vi såg på vägen.
 
 
Allt var som vanligt när vi kom hem, men efter en timme märkte jag att han verkade trött, och han blev tröttare och tröttare, och när jag satte mig bredvid honom var han brännhet. Han hade feber. Nej, inte igen! tänkte jag bara. Han fick panadol och så bäddade jag ner honom i soffan och så låg han där resten av kvällen.
 
Som tur sov han gott hela natten, och nu på morgonen verkar han feberfri. Så kanske, kanske är det en kortvarig sjuka. Nu har han precis ätit sin morgongröt, och det blir en lugn dag i soffan framför Pippi och Saltkråkan för oss alla tre. Alex förkylning blev också värre i natt och han var alldeles täppt i näsan och ena ögat rann, stackaren! Som tur har åtminstone inte Wiktor eller jag smittats (tar i trä), och jag hoppas det förblir så. Jag kurerar mig för fullt i förebyggande syfte.
 
 
Innan febern slog till i går körde vi eftermiddagsgos i soffan, det verkar bli en ny efter-dagis-rutin här hemma. En sak som är bra med att vara småbarnsmamma är ju helt klart att man inte är svältfödd på gos och kramar direkt. Ibland är de kladdiga, leriga eller sandiga med en doft av smör och banan, men de gör mig lika varm i hjärtat för det :)
 
Jag hoppas att ni slipper alla sjukor och att ni har en finfin onsdag! Kram på er!
2 kommentarer